Skogar ses ofta som de bästa kolförråden. Men på grund av avverkning, skadeinsekter eller bränder kan årtionden av kol som lagrats i trädens bark och löv hamna i atmosfären på bara några timmar. Och även i friska skogar bryts mycket av det kol som lagrats i markvegetationen ned och återgår till atmosfären som en växthusgas på mindre än ett sekel.
Samtidigt kan marken under savanner och gräsmarker, där det finns få träd men många växtätare, lagra kol i tiotusentals år i svåråtkomliga underjordiska pölar. Så vad är poängen?
En studie från 2009 visade att när gnuantiloperna återvände till Serengetis savann i Östafrika på 1960-talet efter en epidemi, minskade de katastrofala skogsbränderna markant. Djuren började äta och trampa sönder det vegetationstäcke som hade gett upphov till bränderna under deras frånvaro. Överflödet av växter och träd i de brända områdena återhämtade sig gradvis till tidigare nivåer.
Det kan verka kontraintuitivt, men stora växtätare och säsongsbundna bränder är naturliga inslag i gräsmarkernas ekosystem. Utan antiloper, elefanter eller zebror blir små bränder naturkatastrofer.
